Artist Statement (English)

My sole interest is the fundamental poetry of presence and the visual music of photography. Looking at a photograph doesn’t have to be very different from picking up a tree cone, saturated with the warmth of summer sunlight, gently cupping it in your hand. In fact, it takes a lot of imagination to read an image as a representative of something other than itself.

The way I see it, any photograph is itself a visualized ‘wondering’ coagulated into a thing. Why would I want to translate that into an intellectual conundrum? It would be like trading an experience for a description of an experience. The description, of course, becomes an experience in its own right, but an entirely different one: the experience of seeing an image is lost to the experience of describing it. In this sense, even having an opinion of an artwork means you didn’t really experience it – you rejected it in favor of your own prejudice. And killed it as an autonomous experience by translating whatever it had to offer into an aspect of your own personality. Nothing is really gained by this way as life becomes a zero-sum game of translations that always ends up in the likeness of your preconceptions.

I’m trying to find ways of breaking the habit of description to the benefit of ’Seeing proper’. Be it as poetry, visual music or – should one get lucky – the alchemical silence of consonance. Ironically, photography is a good way of breaking the habit of signification because it’s a terrible way of breaking it. This becomes obvious when we realise what photograpy actually is. We generally assume that photography is a visual category, but to understand photography and its limits it’s helpful to see it as language (not ’a language’). Classic photography oscillated between being a visual and a linguistic category but the digital era marks the birth of ’photography mature’, image lingustics. Photography grew from the loins of language, it sees the world the way language sees the world, it expresses itself according to the rules of language.

It’s perfectly possible to linguistically psychoanalyze my images too, but it will have little more to say about them (or me) than a Rorschach test has to say about Hermann Rorschach –> it points the finger back at you. Because psychoanalysis – Narcissus found out the hard way – has a lot to say about oneself, and absolutely nothing to say about another. And therefore my work is not made to dominate or be dominated but to co-create. It’s not made to tell you something nor be told something by you. The habit of Narcissism and the habit of representation goes hand in hand, and much like the mythical figure that forgot to live, we all seem bewitched by the prospect of not living.

So if you come looking for stories I hope to disappoint you. My job is to grind you down into ’simplicity proper’. It aims to bring you before the bare skeleton of ‘language’ and that habit of translation which it signifies: the play of representation in that last moment before it collapses into the black hole of presence. The royal road to get there is via poetry. In this sense, poetry is a destructive force upon the habit of representation: signification, description, interpretation. It takes us away from linguistic rules of grammar towards presence, into the company of that which is actually at hand. This is why poetry often feels like recognition rather than information, it literally brings you home.
And the rest is up to you. ’Silence proper’ is an impossible experience for those who constanly break it. But difficult? Not really.

(Inledning till Artist Statement)

När jag var ung och bläddrade bland konstmonografierna på biblioteket i Filipstad tyckte jag ofta att de färdiga målningarna var tråkigare än de skisser som målaren hade gjort för att studera sitt ämne och förbereda sin målning. Långt senare förstod jag min förvirring bättre: skisserna var inte färdiga och i sin ofärdighet var de inte heller stängda – de framstod som äventyr i sig själva eftersom de ännu inte förseglats i enlighet med vår vana till representation.
Idag när jag ser ett konstverk är detta fortfarande min enda egentliga ‘fråga’: är verket är förseglat eller inte, sitter nyckeln kvar i låset eller kastade konstnären bort den?

Jag vill dela min verksamhet med dig, jag vill att du ska få plats i den; jag vill vara tydlig med att ingen erfarenhet kan bestå av något subjekt som betraktar ett objekt utan är ett dynamiskt och komplext samskapande på fullt demokratiska villkor. Smaken av ett körsbär finns varken i bäret eller på tungan utan i friktionen som uppstår i samspelet mellan dessa båda ’proportioner’. Den förutsättningen förändras inte ens om du är bäst i världen på tänkning.

I linje med den argumentationen kan min verksamhet givetvis inte representera ett narrativ eller ha en agenda. Det betyder alltså inte att din tolkning är lika korrekt som (eller mer korrekt än) min utan att vi båda hjälps åt att inte kortsluta verken med någon fruktlös jakt på betydelse utöver livets oändliga primära och självklara poesi. Och om du – likt mig – inte är så förtjust komplicerade statements och ’brytig’ intellektuell elokvens, utan hellre tittar på bilder, kan du sluta läsa här – du vet redan allt du behöver veta.

Artist Statement (Svenska)

Att sluta se berättelser där de inte finns är att byta fantasier mot verkligheter. Livet är den musik på vilken språkets alla kullerbyttor av narrativ och definition vilar. Språket är ett bruksverktyg vi kommit att läsa som kaffesump och fyrbåk. Men allting är musik först: krusningar på tystnadens yta, och språk är is. Talspråk är sång som fått representativ funktion för syftet av kommunikation; skriftspråk är grafik kedjad till rollen som symbolik. Allting är musik först.

Fotografin är en språklig kategori. Ett verktyg som uppfanns i linje med språkets funktion av representation (i vetenskapens tjänst) och bemöts enligt lingvistiska principer. På samma sätt som att du läser de här grafiska figurerna mot skärmens vita yta som om de självklart är ord, läser vi fotografiska bilder som om de självklart representerar något annat än fotografiska bilder. Och om ett uttryck i praktiken fungerar precis som språket så är det rimligtvis rimligt att betrakta det som språk.

Om vi således accepterar att språk är representativ handling och dessutom att konst är erfarenheter i sin egen rätt, det vill säga, att konst inte per definition är illustration (en i samtiden något kontroversiell men mindre uppgiven hållning), hamnar vi i den för många fotografer nedslående insikten att fotografi som konstnärlig handling är en omöjlighet. I samklang (naturligtvis) med språkets begränsningar: om språket är konst måste det vara obegripligt och därför inte längre att beteckna som språk. Språk som kan representera är inte språk utan musik.

Konst är i den meningen en ‘erfarenhetens musik’. Den språkliga kategorin fotografi kan således inte vara konst men är just därför som gjuten för poesi. Det är en sanning med modifikation: betraktaren är alltid fri från språket enligt egna preferenser. Ur betraktarens perspektiv kan allt vara konst/musik men det är ett beslut som för allt fler människor hamnat utom synhåll. Vi är besatta av en gammal vana till representation.

Representationsvanan ger upphov till den hermeneutiska blicken. Det är en vanemässigt tolkande och betydelsesökande blick som i förlängningen förvandlar allt i sin väg till en version av sig själv (genom egna förutsättningar, enligt egna termer). En fundamentalt antropomorf och i praktiken narcissistisk aktivitet som genererar en sorts kunskap som vi kan kalla ’betydelse’. Betydelse är när ett uttryck i livet hänförs till ett annat uttryck. Vi kan exempelvis säga att ordet ’dog’ betyder ordet ’hund’, och att ordet ’hund’ betyder varelsen hund. Men representationsvanans betydelsesökande är inte detsamma som mening eller meningsfullhet. Den som lyssnar på cello enligt Bach – exempelvis – frågar sällan efter musikens betydelse, men upplever sannolikt inte erfarenheten meningslös, tvärtom. Kanske uppfattar en snarare en meningsfullhet som växer med lyssnarens närvaro.
Språket är en meningslös betydelseupplevelse medan musik är en betydelselös meningsupplevelse.

Fotografi kan vara musik men är det sällan i praktisk mening. För att det ska vara möjligt behöver betraktaren delta i förutsättningen att fotografiet inte ska läsas utan betraktas i enlighet av sin egen tingliga närvaro. För att de ska fungera måst betraktaren äga förmågan till fokuserad närvaro, vilken är en förmåga som inte riktigt kultiveras i samtiden. Den som den fotografiska uttrycksform jag företräder har därmed att endera lägga ner verksamheten eller förskjuta betraktaren till en ’poetisk hållning’. Poesi är, i den mening jag använder termen, ett halvblod mellan språk och musik. Och det är just den återgång från representationsvanan till närvaroerfarenheten som är poesin genomför som är dess styrka.

Poesi är en destruktiv handling gentemot språkets betydelsefunktion och avväpnar således den hermeneutiska vanan. Den poetiska blicken är en ariadnetråd till närvaro. Ett motstånd för livets skull. Den lättaste förskjutning av premiss är allt som behövs för att lära sig se. Det poetiska ögonblicket återknyter språket till sin fundamentala natur av musik och framstår därmed som en uppenbarelse. Som något helt nytt men på samma gång ett igenkännande. Som att komma hem. Och precis som allt annat varande är fotografiet fritt att sjunga sig själv.
Ändå är det aldrig mer än ett förord till tystnaden.