Artist Statement (English)

My sole interest is the fundamental poetry of presence and the visual music of photography. Looking at a photograph doesn’t have to be very different from picking up a tree cone, saturated with the warmth of summer sunlight, gently cupping it in your hand. In fact, it takes a lot of imagination to read an image as a representative of something other than itself.

The way I see it, any photograph is itself a visualized ‘wondering’ coagulated into a thing. Why would I want to translate that into an intellectual conundrum? It would be like trading an experience for a description of an experience. The description, of course, becomes an experience in its own right, but an entirely different one: the experience of seeing an image is lost to the experience of describing it. In this sense, even having an opinion of an artwork means you didn’t really experience it – you rejected it in favor of your own prejudice. And killed it as an autonomous experience by translating whatever it had to offer into an aspect of your own personality. Nothing is really gained by this way as life becomes a zero-sum game of translations that always ends up in the likeness of your preconceptions.

I’m trying to find ways of breaking the habit of description to the benefit of ’Seeing proper’. Be it as poetry, visual music or – should one get lucky – the alchemical silence of consonance. Ironically, photography is a good way of breaking the habit of signification because it’s a terrible way of breaking it. This becomes obvious when we realise what photograpy actually is. We generally assume that photography is a visual category, but to understand photography and its limits it’s helpful to see it as language (not ’a language’). Classic photography oscillated between being a visual and a linguistic category but the digital era marks the birth of ’photography mature’, image lingustics. Photography grew from the loins of language, it sees the world the way language sees the world, it expresses itself according to the rules of language.

It’s perfectly possible to linguistically psychoanalyze my images too, but it will have little more to say about them (or me) than a Rorschach test has to say about Hermann Rorschach –> it points the finger back at you. Because psychoanalysis – Narcissus found out the hard way – has a lot to say about oneself, and absolutely nothing to say about another. And therefore my work is not made to dominate or be dominated but to co-create. It’s not made to tell you something nor be told something by you. The habit of narcissism and the habit of representation goes hand in hand, and much like the mythical figure that forgot to live, we all seem bewitched by the prospect of not living.

So if you come looking for stories I hope to disappoint you. My job is to grind you down into ’simplicity proper’. I aims to bring you before the bare skeleton of ‘language’ and that habit of translation which it signifies: the play of representation in that last moment before it collapses into the black hole of presence. The royal road to get there is via poetry. In this sense, poetry is a destructive force upon the habit of representation: signification, description, interpretation. It takes us away from linguistic rules of grammar towards presence: into the company of that which is actually at hand. This is why good poetry is recognition rather than information, it literally brings you home.
And the rest is up to you. ’Silence proper’ is an impossible experience for those who constanly break it. But difficult? Not really.

Artist Statement (Svenska)

Att sluta se berättelser där de inte finns är att byta fantasier mot verkligheter. Livet är den musik på vilken språkets alla kullerbyttor av narrativ och definition vilar. Språket är ett bruksverktyg vi kommit att läsa som kaffesump och fyrbåk. Men allting är musik först: krusningar på tystnadens yta, och språk är is. Talspråk är sång som fått representativ funktion för syftet av kommunikation; skriftspråk är grafik kedjad till rollen som symbolik. Allting är musik först.

Fotografin är en språklig kategori. Ett verktyg som uppfanns i linje med språkets funktion av representation (i vetenskapens tjänst) och bemöts enligt lingvistiska principer. På samma sätt som att du läser de här grafiska figurerna mot skärmens vita yta som om de självklart är ord, läser vi fotografiska bilder som om de självklart representerar något annat än fotografiska bilder. Och om ett uttryck i praktiken fungerar precis som språket så är det rimligtvis rimligt att betrakta det som språk.

Om vi således accepterar att språk är representativ handling och dessutom att konst är erfarenheter i sin egen rätt, det vill säga, att konst inte per definition är illustration, hamnar vi i den för många fotografer nedslående insikten att fotografi som konstnärlig handling är en omöjlighet. I samklang (naturligtvis) med språkets begränsningar: om språket är konst måste det vara obegripligt och därför inte längre att beteckna som språk. Språk som inte representerar är inte språk.

Konst är den primära erfarenhetens musik. Den språkliga kategorin fotografi kan således inte vara konst men är just därför som gjord för poesi. Det är en sanning med modifikation: betraktaren är alltid fri från språket enligt egna preferenser. Ur betraktarens perspektiv kan allt vara konst men det är ett beslut som för allt fler människor hamnat utom synhåll. Vi är besatta av representation.

”Music is a language that knows no boundaries”, säger kvinnan i reklaminslaget. Det är ett vanligt påstående men dessvärre inte är sant. Musiken är inget språk utan språkfrihet. Språkets natur är i fundamental mening definition, vilket är motsatsen till gränslöshet. Språk är systematiserad representation enligt den logiska funktionen hos en omätligt komplex varelse, som kommit att bli ett verktyg för att studera en omätligt komplex värld. Det omätbara reducerar sig själv till det mätbara för att kunna beskriva sig själv men får följaktligen inte plats i språket och blir istället främmande för sig själv. Att lära sig se är således att lära sig se sig själv.

Den som lyssnar på cello enligt Bach frågar inte vad musiken betyder. Ändå är erfarenheten meningsfull. En meningsfullhet som växer med lyssnarens närvaro. Av det går att dra två slutsatser, 1. mening är inte identiskt med betydelse, och 2. mening är en samskapelse. Frågan ”vad betyder det?” tar oss från livets process av samskapande till en sekundär ’artificiell’ mening som uppstår genom definition, det vill säga: på grund av att vi särskiljer aspekter av livet för att kunna värdera dem gentemot varandra. Närvarons naturliga mening framstår ur språkets perspektiv som obegriplig, och den kan givetvis inte heller gripas eftersom den inte går att kvantifiera. Men den är alltid tillgänglig. Det enda som hindrar dig från att uppleva den är att du fokuserar på annat, just nu på de här ordens betydelse.

Talspråk är ljud som fått representativ funktion för syftet av kommunikation. Egentligen är talet sång – det är lättare att höra när vi lyssnar på ett för oss främmande språk. Men när vi förstår språket väljer vi vanemässigt bort sången till förmån för betydelsen. Den omständigheten påvisar språkets hegemoni. Betydelse är en produkt av definition och egentligen en form av översättning, som i exemplet ’1+1 = 2’ eller ’1+1 representerar 2’. Men ’1+1 = 2’ kan också uppfattas som en ’grafisk struktur’, en motsvarighet till ”talspråkets sång”. Faktum är att exemplet bara är en variation av ’=112+’ som är betydlig lättare att läsa som en visuell musik. Musik präglas av att ingen översättning sker. 
Språket är en meningslös betydelseupplevelse medan musik är en betydelselös meningsupplevelse.

Om sanningen ska fram är fotografi är inte särskilt lämpat för renodlad visuell musik. Till skillnad från de fantastiska abstraktioner som konstnärer skapat med pensel och kanvas tycks fotografiet sky den primära livserfarenhetens villkor. Men istället för att se livet enligt språkets natur kan vi se språket enligt livets natur. Och fotografiet blir då fritt att föreställa sin egen natur. ’Vad betyder det?’ är inte längre den första frågan. Kanske den sista. Fotografi som visuell musik är en metod för att ersätta språkets hegemoni med seendets närvaro.

Jag söker därför fotografiets brytpunkt. Den ’plats’ där bilden oscillerar mellan representation och betydelselöshet, där fotografiet är meningsfullt på sina egna premisser. Och poesi, som är en destruktiv handling gentemot språkets betydelsefunktion, är det verktyg som gör detta möjligt. Den är både betydelse (språk) och mening (musik) på samma gång. Den är språk medvetetet om sin natur av ’en musik’ som tillfälligt lånar sig till representation. Fotografi som poesi innebär mentala attityder och visuella former som ännu inte förseglats i definierande tillfångafrysning. Den poetiska handlingen återbördar den mänskliga logikens uttryck till den komplexa organiska samskapelsen utan att göra våld på någon av de inblandade. Den poetiska blicken är en ariadnetråd till närvaro. Ett motstånd för livets skull.

Den lättaste förskjutning av premiss är allt som behövs för att lära sig se. Det poetiska ögonblicket återknyter språket till sin fundamentala natur av musik och framstår därmed som en uppenbarelse. Som något helt nytt men på samma gång ett igenkännande. Som att komma hem. Och precis som allt annat varande är fotografiet fritt att sjunga sig själv. Ändå är det aldrig mer än ett förord till tystnaden.