Artist Statement (English)

My sole interest is the fundamental poetry of presence and the visual music of photography. Looking at a photograph doesn’t have to be very different from picking up a tree cone, saturated with the warmth of summer sunlight, gently cupping it in your hand. In fact, it takes a lot of imagination to read an image as a representative of something other than itself. And for what?
The way I see it, any photograph is itself a visualized ‘wondering’. Why would I want to translate that into an intellectual conundrum? It would be like trading an experience for a description of an experience. The description, of course, becomes an experience in its own right, but an entirely different one: the experience of seeing an image is lost to the experience of describing it. In this sense, even having an opinion of an artwork means you didn’t experience it at all – you rejected it in favor of your own prejudice. And killed it as an autonomous experience by translating whatever it had to offer into an aspect of your own personality. Nothing is really gained this way as life becomes a zero-sum game of translations of translations of translations.
I’m trying to find ways of breaking the habit of description to the benefit of Seeing. Be it as poetry, visual music or – should one get lucky – the alchemical silence of consonance. Photography is a good way of breaking this habit because it’s a terrible way of breaking this habit. One might imagine that photography is a visual category but it’s actually language. It grew from the loins of language, the way language sees the world, expressing itself according to the rules of language. The visual experience is most often merely a front. Almost every time you look at an image you expect it to symbolize something other than itself, no? Or go find anything written about photography and you’ll most likely find interpretations of representation, no? It’s perfectly possible to psychoanalyze my images too but it will have little more to say about them (or me) than a Rorschach test has to say about Hermann Rorschach – it points the finger back at you. And my work is not made to dominate but to co-create. Not made to tell you something nor be told. It’s ridiculously simple and unassuming really, but, to me at least, quite beautiful.
So if you come looking for stories I hope to disappoint you. My job is to grind you down into simplicity. My work aims to bring you before the bare skeleton of ‘language’ and that habit of translation which it signifies: The play of representation in that last moment before it collapses into the black hole of presence. The rest is up to you. Silence is an impossible experience for those who constanly break it. But difficult? Not really.

(Inledning till Artist Statement)

När jag var ung och bläddrade bland konstmonografierna på biblioteket i Filipstad tyckte jag ofta att de färdiga målningarna var urtråkiga medan skisserna – som målaren hade gjort för att studera sitt ämne och förbereda sin målning – var äventyr i sig själva. Långt senare förstod jag min förvirring bättre: skisserna var inte färdiga och i sin ofärdighet var de inte heller stängda. Idag när jag ser ett konstverk är det fortfarande min enda ‘fråga’, om verket är slutet eller inte. Jag vill dela min verksamhet med dig, jag vill att du ska få plats i den; jag vill vara tydlig med att ingen erfarenhet kan bestå av något subjekt som betraktar ett objekt utan är ett dynamiskt och komplext samskapande på fullt demokratiska villkor. Och att detta faktum inte förändras ens om du är bäst i världen på tänkning. I linje med min förhoppning kan min verksamhet givetvis inte representera ett narrativ eller ha en agenda. Det betyder alltså inte att din tolkning är lika korrekt som (eller mer korrekt än) min utan att vi båda hjälps åt att inte kortsluta verken med någon fruktlös jakt på betydelse utöver livets oändliga primära och självklara poesi.

Artist Statement (Svenska)

Att sluta se berättelser där de inte finns är att byta fantasier mot verkligheter. Livet är den musik på vilken språkets alla kullerbyttor av narrativ och definition vilar. Språket är ett bruksverktyg vi kommit att läsa som kaffesump och fyrbåk. Men allting är musik först: krusningar på tystnadens yta, och språk är is. Talspråk är sång som fått representativ funktion för syftet av kommunikation. Skrift är grafik kedjad till rollen som symbolik. Allting är musik först.

Fotografin är en språklig kategori. Ett verktyg som uppfanns i linje med språkets funktion av representation (i vetenskapens tjänst). Om vi accepterar att språk är representativ handling och konst är erfarenheter i sin egen rätt, det vill säga, att konst inte är illustration (en i samtiden något kontroversiell men mindre uppgiven hållning), hamnar vi i den för många fotografer nedslående insikten att fotografi som konstnärlig handling är en omöjlighet. I samklang (naturligtvis) med språkets begränsningar: om språket är konst måste det vara obegripligt och därför inte längre att beteckna som språk – eller: språk som inte är representativt är inte språk utan musik.

Konst är i den här meningen en ‘erfarenhetens musik’. Den språkliga kategorin fotografi kan således inte vara konst men är just därför som gjuten för poesi. Det är en sanning med modifikation; betraktaren är alltid fri från språket enligt egna preferenser. Ur betraktarens perspektiv kan allt vara konst/musik men det är ett beslut som för allt fler människor hamnat utom synhåll. Vi är besatta av en gammal vana, språkets blick – en fråga vars svar är vår praktiska samtid. Den bör inte förvåna men ter sig onekligen något Trumpen.

Representationsvanan ger upphov till den hermeneutiska blicken. Det är en vanemässigt tolkande och betydelsesökande blick som förvandlar allt i sin väg till en version av sig själv (genom egna förutsättningar, enligt egna termer). En fundamentalt antropomorf och i praktiken narcissistisk aktivitet vi kallar för kunskap. Men betydelse är inte detsamma som mening. Den som lyssnar på cello enligt Bach – exempelvis – frågar sällan efter musikens betydelse, ändå är erfarenheten meningsfull. En meningsfullhet som växer med lyssnarens närvaro. Språket är en meningslös betydelseupplevelse medan musik är en betydelselös meningsupplevelse.

Poesi är en destruktiv handling gentemot språkets betydelsefunktion och avväpnar således den hermeneutiska vanan. Den poetiska blicken är därför en ariadnetråd till närvaro. Ett motstånd för livets skull. Den lättaste förskjutning av premiss är allt som behövs för att lära sig se. Det poetiska ögonblicket återknyter språket till sin fundamentala natur av musik och framstår därmed som en uppenbarelse. Som något helt nytt men på samma gång ett igenkännande. Som att komma hem. Och precis som allt annat varande är fotografiet fritt att sjunga sig själv. Ändå är det aldrig mer än ett förord till tystnaden.