English and swedish content will be mixed here.

IMG_3190_bl_lager

En våg steg upp ur havet och skrev sitt namn i sanden. | I begynnelsen var ordet sedan kom djuren och åt upp varann. | Om människan var ett däggdjur vore vi kardborrar. | Endast den ton som aldrig tvivlat kan skryta med sin tystnad. | Dominobrickorna följer svansen av sitt egna förflutna tills bara ekot återstår av vårt dagliga bröd. | Jag kan se alla andra varelser i ögonen men måste spegla mina egna. | Enligt Nicolas av Cusa är en oändlig cirkel detsamma som en rak linje. | En viss vindpinad gran på Fulufjället är verkligen inte den snyggaste jag sett men 9550 år gammal. | Hur kan kallt vatten veta vad varmt vatten är? | Mannen i lägenheten under mig berättade hur bombgruppens beslag kraftigt överdrevs i tidningarna. | En skugga föll över rummets enda ljuskälla. | Det finns människor som föds bara för svälta ett slag och sedan dö. | Mina hallucinationer sammanföll med verkligheten. | Noll är den enda siffran med makt att vara sig själv också i ensamhet.

Ur “Bordun”:

Vi byggde torn av lego för att se dem falla samman och modellflygplanen bombades på flygfältet av sina egna fyrverkerier. Vi täljde svärd med knivar och lekte krig – Nils Ferlins Väg drabbade samman med Kärleksvägen. Vi ritade medaljer på papper som blev värdefulla för att vi tävlade om dem.
Min barndoms hyreshus, som nybyggdes med mig, är redan rivna. Bara en kulle återstår, det ser ut som en forntida gravplats. Jag tror att hövdingen begravdes med svärdet vid sin sida i sitt finaste skepp:
bladet, en honung av blod och egg
köttet och huden sjunger med gräset
håret och tänderna håller fortfarande ut
och kronan på kraniet – avantgarde för sin tid
en modig accessoar för knotiga kindben
mot knotiga tjäle av granbarr
och fingerbenen
vilar flätade
över strängarna av revben
som ett instrument varsamt placerat på ett annat
stämda mot bruset av en andlös tystnad.
Det gamla verktyget oscillerar i lera. Ett virvelmembran som flaggar mellan världar. Ögonhålorna blundar inte längre. Sediment och årsringar äger varsin rikting, jord och träd, skelett och längtan, hand i hand, våg i våg, människa ur människa, som inget hänt som tät tät dimma —
det tvåhundratusen år gamla ekot
av ett tvåhundra miljoner år gammalt eko
av ett fjorton miljarder år gammalt eko
av ett eko.

When Martin Waldseemüller in the year of 1507 drew the first map including America he named the country after Amerigo Vespucci, the man who had realized that this new land was a continent of its own. As we all know, America was first discovered by Christopher Columbus, or, if you prefer, Cristóbal Colón, Christoforo Colombo, Christoffa Corombo, Christophorus Columbus, Cristóvão Colombo. Others would claim that the viking Leifur Eiriksson was first. I can visualize him with my eyes closed: he has a wild gaze, casually unshaven as if there were no effort at all behind his looks, he’s sporting a tattoo in memory of a childhood friend who was stabbed to death in a drunken quarrel – it seems he had a soft side as well, Mr Eiriksson. Of course, there are other theories, claiming for instance that the Portuguese had started mapping American islands as early as 1424, or that the Phoenicians may have beaten them all to the punch with a large margin. It’s a bit tricky to decide who actually discovered America and what it is that was discovered. With the help of a skeleton we may conclude that the indigenous people of today was the indigenous people of the past – a skeleton of a fifteen year old nameless girl, who fell down a hole 13000 years ago, to die alone at the bottom of a limestone cave that was to be slowly filled with water as the ice age caved in.

En våg steg upp ur havet och skrev sitt namn i sanden. | Det kvardröjande spåret efter ett hastigt i mörkret dirigerat ljus finns inte utanför synen av ditt eget seende. Så har vi alla mött skuggan av oss själva. | Paradoxer är kanske bara naturens sätt att visa förtrolighet. | När jag mötte livet viskade det: ”det spelar ingen roll” och vi skrattade gott åt det tillsammans. | Om all världens hjärtslag mättes upp efter varann: ett radband av muskelsammandragningar, kosmos efter kosmos efter kosmos. | En italiensk bergsby hade snidats fram ur ett helt stycke trä och åldrades med värdighet intill en jordglob med ett hjärta av glödlampa. | Att se det sköra som är stjälken i en människa. | Att bära livet i en vaggande blick som brinner vitt. | Stämda mot bruset av en andlös tystnad. | Vi ändlösa monologer. | Vi ömkansvärda möbiusband. | Men låta sig falla. Mot kudden av vingspann. Där floderna fogas och flätas.